Devri

Recherche 'skar...' : 73 mots trouvés

Page 1 : de skar (1) à skarster (50) :
  • skar
    skar

    m. –où

    (1) Enjambée.

    (1876) TDE.BF 569a. Skar, s. m., tr. «Enjambée.»

    (1942) VALLsup 129. E gerzed a oa laosk, e skar muzuliet-mat. (Mab Loeiz, «Breiz», 6 c'houevrer 1938).

    (2) Enfractuosité.

    (1844) LZBg 2l blezad-2l lodenn 90. é scareu er rehér.

    (3) (pathologie) Gerçure profonde.

    (1934) BRUS 223. Une gerçure, tr. «ur skar –eu, m. (profonde).» ●(1982) PBLS 134. (Sant-Servez-Kallag) skar, tr. «gerçure.» ●(1983) PABE 74. (Berrien) skarr, tr. «crevasse, gerçure.»

    (4) Crevasse dans un mur.

    (1732) GReg 233b. Crevasse, ouverture dans un vieux mur, tr. «scarr. p. scarrou

    (5) Félure.

    (1732) GReg 402b. Félure, fente sans séparation entière, tr. «Scarr. p. scarrou

  • skarañ
    skarañ

    v.

    I. V. intr.

    (1) Marcher à grandes enjambées.

    (1876) TDE.BF 569a. Skara, v. n., tr. «Faire de grandes enjambées pour marcher ou s'enfuir plus vite.» ●(1890) MOA 239a-b. Marcher à grandes enjambées, tr. «skara

    (1931) VALL 449b. Marcher à grands pas, tr. «skarra

    (2) Décamper.

    (1867) MGK 9. skara mibin. ●(1889) ISV 362. hag e scaraz ac'hano mar gouie. ●(18--) KTB.ms 14 p 46. p'ho gwel o tont, a skarr gant ar foeltr.

    (1917) KZVr 240 - 07/10/17. Skara, tr. «déguerpir rapidement, Loeiz ar Floc'h.» ●(1919) BUBR 4/107. skarra diouz ma gwasa evit pellaat buan. ●(1931) VALL 164a. Courir à toutes jambes, tr. «skara.» ●449b. Marcher à grands pas, tr. «skarra (et décamper).» ●(1932) KANNgwital 351/159. Hag an daou jendarm a skarras. ●(1957) AMAH 11. skarañ a-diz war-du Mailly-le-Camp. ●105. Neuze’vat e skare e-maez en ur hinnoal didruez hag alies en ur winkal ha brammat ken ma venne ar c’hlinkadur ruziañ gant ar vezh.

    (3) (en plt d’un navire) Filer à toute vitesse.

    (1961) LLMM 86/150. ha herr warnañ e skare ar « Honeymoon » gant avel a du.

    (4) Kas da skarañ : envoyer promener.

    (1920) KZVr 361 - 01/02/20. Kes da skara, tr. «va promener.»

    II. V. tr. d. Skarañ douar : avaler de la route, du terrain.

    (1909) KTLR 89. al Leonard a bignaz var an inkane hag a reaz d'ezhan, skara douar en dro, var zu Landi.

  • skarbell
    skarbell

    f. Reiñ taolioù skarbell : s'entrechoquer les chevilles.

    (1947) TNOG 5/26. (Tregor ha Goelo) Reiñ taolioù skarbell, : kignat e zaou-ufern en ur skeiñ outo gant e votoù ; skeiñ an eil ufern ouzh egile.

  • skarbellat
    skarbellat

    v. intr. S'entrechoquer les chevilles.

    (1947) TNOG 5/26. (Tregor ha Goelo) Skarbellat, verb. : kignat e zaou-ufern en ur skeiñ outo gant e votoù ; skeiñ an eil ufern ouzh egile.

  • skarbelleg
    skarbelleg

    m. Individu qui marche mal.

    (1879) ERNsup 166. skarbelek, m., celui qui butte contre les pierres en marchant, Trév[érec].

    (1931) VALL 449b. qui marche mal, subs., tr. «skarbelleg

  • skarbellek
    skarbellek

    adj.

    (1) Qui a de longues jambes.

    (1744) L’Arm 189b. Qui a de longues jambes, tr. «Scarblêc

    (1878) BAY 19. skarblek, tr. «qui a de longues jambes.»

    (2) Qui a les pieds difformes.

    (1913) ARVG Eost 189. Sell e dreid skarbellek hag e c'heno 'dreuz. ●(1920) KZVr 361 - 01/02/20. skarbellek, tr. «qui tourne les pieds.» ●(1931) VALL 449b. qui marche mal, tr. «skarbellek.» ●(1947) TNOG 5/26. (Tregor ha Goelo) Skarbellek, ag. : e dreid a dreuz pe dost.

  • skarbelliñ
    skarbelliñ

    v. intr. Marcher mal, en butant.

    (1931) VALL 449b. Marcher mal, en butant, tr. «skarbelli(ñ) T[régor].»

  • skarbet
    skarbet

    adj. Qui a les pieds tournés vers l'extérieur.

    (17--) ST 204. he zreid zo skarbet, tr. «et ses pieds mal tournés.»

    (1888) SBI II 176. diouc'har scarbet, tr. «deux jambes cagneuses.»

    (1931) VALL 449b. qui marche mal, tr. «skarbet.» ●(1982) TKRH 122. Unan all bepred 'oa skarbet ken a oa, da lâret eo en doa treid da ziarbenn touseged.

  • skarbodañ
    skarbodañ

    v. intr. (en plt des douves d'un tonneau, etc.) Se disjoindre sous l'effet de la sécheresse.

    (1941) SAV 20/20. (Gwezeg) Skarboda, verb. Dont da veza rouez ha laosk (Ne vez implijet ar ger-se nemet pa gomzer eus fustailhou, bailhou, barrikennou... Sk. : Skarboda a ray ar varrikenn dindan an heol.

  • skarbotiñ
    skarbotiñ

    v. tr. d. Écrabouiller.

    (1902) PIGO I 69. prest da skarboti anei. ●(1928) BREI 54/1b-c. ha da vab a gomze eus skarboti kement gwenn a gouesfe etre e grabanou... ●(1942) VALLsup 60a. Écrabouiller, tr. «Skarboti T[régor].»

  • skarbouklenn
    skarbouklenn

    f. –où Escarboucle.

    (1931) VALL 271a. Escarboucle, tr. «skarbouklenn f. pl. ou

  • skarbouklez
    skarbouklez

    coll. Escarboucles.

    (1931) VALL 271a. Escarboucle, tr. «skarbouklez col. sg. –zenn f.»

  • skarbouklezenn
    skarbouklezenn

    f. –où, skarbouklez Escarboucle.

    (1931) VALL 271a. Escarboucle, tr. «skarbouklez col. sg. skarbouklezenn f.»

  • skarifikasion
    skarifikasion

    f. Scarification.

    (1633) Nom 277b. Scarificatio : scarifier : scarification, da lauaret eo ober toull en quicq da discargaff an humeuryou.

  • skarigell
    skarigell

    f. C’hoari skarigell : pratiquer la planche à roulettes, le skate-board.

    (1979) HYZH 124/17. skarigell(où) a.gg.; gg. planche à roulettes, skating-board. Diwar skar ha skarañ. skarigellat verb; c'hoari skarigell.

  • skarigellat
    skarigellat

    v. intr. Pratiquer la planche à roulettes, le skate-board.

    (1979) HYZH 124/17. skarigell(où) a.gg.; gg. planche à roulettes, skating-board. Diwar skar ha skarañ. skarigellat verb; c'hoari skarigell.

  • skarillañ
    skarillañ

    v. intr. Se fendre de froid, de chaud.

    (1732) GReg 404a. Se fendre, s'ouvrir par le chaud, ou par le froid, tr. «scarilla.» ●L'ardeur du soleil fait fendre ce bois, tr. «Scarilla a ra ar c'hoad-mañ gad an héaul.»

  • skarin
    skarin

    m.

    I. (météorologie)

    (1) Skarin, skarin Meurzh, avel skarin : vent qui dessèche.

    (1896) GMB 602. skarin meurs à Magoar, ar skarin à Trézélan et à Bégard signifient «vent sec, qui brûle».

    (1920) KZVr 361 - 01/02/20. skin ou skarin (avel), tr. «vent desséchant (avel skarin, e Treger-Izel).» ●(1931) VALL 210a. (vent) qui dessèche, tr. «skarin

    (2) Skarin, amzer skarin : Temps sec.

    (1925) LZBt Meurzh 2. elec'h ma ve kement a dour-beun, a amzer skarin hag a zec'hour.

    II. sens fig. (religion) Sècheresse de l'âme.

    (1912) BUAZpermoal 746. Skarin pe sec'hour an ene.

  • skarinañ
    skarinañ

    v. tr. d. (en plt du vent) Dessécher.

    (1931) VALL 210a. Dessécher, en parl. du vent, tr. «skarina

  • skarineg
    skarineg

    m. –ed, skarineion

    (1) Homme qui a de grandes jambes.

    (1659) SCger 67b. homme qui a de longues iambes, tr. «scarinec.» ●(1732) GReg 507a. Homme qui a de grandes jambes, tr. «sqarignecq. p. sqarignéyen. sqarinecq. p. sqarinéyen. (Van[netois] sqarinecg. p. sqarinegued

    (1870) MBR 154. koz skarinek digaloun, tr. «méchant et lâche flandrin.»

    (2) Homme grand et maigre.

    (1917) KZVr 240 - 07/10/17. Skarinok, tr. «homme grand et maigre, Loeiz ar Floc'h.»

  • skarinek
    skarinek

    adj.

    (1) Qui a de longues jambes.

    (1633) Nom 273b. Pedo, onis : homme à longues iambes : vn den á diuar hir, vn rams, squarinnecq.

    (1659) SCger 172b. squarinec, tr. «qui a de grandes iambes.» ●(1744) L'Arm 189b. Qui a de longues jambes, tr. «Scarinêc.» ●(1752) PEll 786. Scarinec, & Scarinoc, qui a les jambes longues et menuës.

    (1876) TDE.BF 569a. Skarinek, adj., tr. «qui a les jambes longues.» ●(1878) BAY 19. skarinek, tr. «qui a de longues jambes.»

    (1907) VBFV.bf 69a. skarinek, adj., tr. «qui a de longues jambes.»

    (2) par ext. =

    (1752) PEll 786. Scarinec, & Scarinoc, qui a les jambes longues et menuës, & même celui dont toute la taille est trop menuë.

    (3) Qui fait de grandes enjambées.

    (1876) TDE.BF 569a. Skarinek, adj., tr. «Qui fait de grandes enjambées.»

  • skarlat .1
    skarlat .1

    adj. Écarlate.

    (c.1680) NG 1717. Vr say ru a scarlat. ●(1732) GReg 313b. Écarlate, couleur rouge fort belle, tr. «liou sqarladd

    (1857) LVH 157. mantelleu scarlad. ●(1861) BELeu 125. gusquet guet ur houh haillon scarlat.

  • skarlat .2
    skarlat .2

    m. (textile)

    (1) Écarlate.

    (1732) GReg 313b. Écarlate, étoffe teinte d'écarlate, tr. «sqarladd

    (2) Pourpre.

    (17--) CT Acte II 1179. na dougan muÿ satin, scarlet, tr. «Je ne porte plus satin, pourpre.»

  • skarlatin
    skarlatin

    s. (pathologie) Scarlatine.

    (1920) FHAB Genver 207. Ar Skarlatin. Ar c'hlenved-man a zo spegus kenan. ●(1925) FHAB Gwengolo 333. ar ruzell hag ar skarlatin.

  • skarleg
    skarleg

    m.

    (1) Écarlate.

    (1499) Ca 189a. Squarlac. g. escarlate l. hoc arcinium / nii. ●(1633) Nom 85b. Granum tinctorium, vel infectorium : graine d'escarlatte, vermillon : greunen scarlecq, vermilloun.

    (2) (textile) Étoffe rouge écarlate.

    (1633) Nom 108a. Coccinum, coccina vestis, quisquiliata vestis : habit d'escarlate : habillamant scarlecq.

    (1732) GReg 313b. Écarlate, étoffe teinte d'écarlate, tr. «Sqarlecq.» ●745a. Le mauvais Riche étoit vêtu de pourpre & d'écarlate, tr. «Ar fals pinvidicq a yoa guisqet à voucq hac a scarlecq.» ●(17--) EN 2019. eur vantel gair (a) scairlec.

    (1824) BAM 5. ar vuez isel ha dister eus ar Christenien, a yoa un dra cals en tual da scarlec ha da c'halloudeguez ar Rouanez. ●(1850) MOY 270. eur vantel scarlec ru. ●(1856) VNA 31. de l'Ecarlate, tr. «Scarlaq.» ●(1889) ISV 451a. mantel scarleg.

  • skarlek
    skarlek

    adj.

    (1) Écarlate.

    (1633) Nom 124b. Coccineus, coccinus : couleur d'escarlate : liou scarlec.

    (1659) SCger 46b. ecarlate, tr. «scarlec.» ●172b. squarlec, tr. «ecarlate.» ●(1732) GReg 313b. Écarlate, couleur rouge fort belle, tr. «liou scarlecq.» ●940b. Trogne, visage gros & laid, rouge ou boutonné, tr. «façz scarlecq.» ●(17--) TE 472(2). ul lon lihue scarlaq.

    (1876) TDE.BF 569a. Skarlek, adj., tr. «Ecarlate.»

    (2) Ruz-skarlek : rouge écarlate.

    (1867) GBI I 266. unan gwisket en ru-skarlek, tr. «un homme vêtu d'écarlate rouge.»

  • skarmiñ
    skarmiñ

    v. intr. S'écrier.

    (1752) PEll 786. Scarmi, S'écrier, crier haut et fort.

  • skarmotal
    skarmotal

    v.

    (1) V. intr. Grommeler.

    (1932) ALMA 125. Pa skarmot unan, eben a bec'h. ●(1935) CDFi 21 septembre. endra ma skarmote ar wreg.

    (2) V. tr. d. Grommeler (qqc.).

    (1950) KROB 30/13. Ar wreg a daolas he fourveziou e traoñ ar c'harr, a daolas eur zell en dro dezi, en eur skarmotal : «Me gave din oan bet pell oc'h ober va zro ! Ha padal e rankan chom amañ da zislevi-gen, da c'hortoz ar gourlerc'hier-ze...

  • skarn
    skarn

    adj. Décharné, sec. cf. skarin

    (1732) GReg 249b. Décharnée, ée, adj. tr. «Scarn.» ●852b. Sec, maigre, decharné, tr. «Scarn.» ●Un corps sec, três-sec, tr. «Ur c'horf scarn, evit ar scarnañ

    (1876) TDE.BF 569a. Skarn, adj., tr. «Maigre, décharné.» ●Eur c'horf skarn, tr. «un homme décharné.»

    (1931) VALL 186b. Décharné ; très maigre, tr. «skarn

  • skarnil
    skarnil

    m.

    I.

    A. (météorologie)

    (1) Skarnil, avel skarnil : vent qui dessèche.

    (1732) GReg 485a. Hâle, vent qui souffle dans l'air, qui desseche, tr. «scarnil

    (1876) TDE.BF 569b. Skarnil, s. m., tr. «Hâle ou vent qui dessèche.»

    (1910) FHAB Here 315. evel ma vez dizec'het bleun tener an nevez-amzer gant an avel skarnil. ●(1924) LZMR 3. ker buan ha ma skub an avel skarnil ar pell diwar al leur.

    (2) Skarnil, amzer skarnil : temps qui dessèche.

    (1659) SCger 109a. secheresse, tr. «scarnill.» ●(1752) PEll 786. Amser scarnil, tems de sécheresse, tems sec.

    (1880) SAB 53. Pa vez re a domder, sec'hor iskiz, poazedigez, scarnil, an douarou dizaoured.

    (1935) LZBl Gwengolo/Here 160. suilhet gant avel yut ha skarnil bero.

    (3) Sécheresse de qqc.

    (1732) GReg 853a. Secheresse, parlant d'un corps décharné, tr. «Scarnilh.» ●(1752) PEll 786. Scarnil, Sécheresse, hâle. Il se dit en général de toute sécheresse, soit du tems, soit des corps solides. (…) On le dit de la sécheresse qui fait fendre la terre & le bois, & qui sépare les douvelles des tonneaux &c.

    B. Fente (dans du bois, un mur).

    (1732) GReg 404b. Fente dans le bois, tr. «scarnil.» ●457b. Gerçure, crevasses qui se font dans le bois, dans l'enduit des murs, &c., tr. «Scarnil

    (1876) TDE.BF 569b. Skarnil, s. m., tr. «crevasse qui se produit par l'effet du soleil ou du froid.»

    II. sens fig. (religion) Sécheresse (de l'âme).

    (1911) BUAZperrot 745. Skarnil an ene.

  • skarnilañ
    skarnilañ

    v.

    I. V. intr.

    (1) Se dessécher, se fendre sous l'action du chaud, du froid.

    (1659) SCger 108b. secher, tr. «sec'ha.» ●(1732) GReg 277a. Dessecher, se fendre par la chaleur, par le froid, tr. «scarnila. pr. scarnilet.» ●geler de froid, tr. «scarnila gand ar riou.» ●404a. Se fendre, s'ouvrir par le chaud, ou par le froid, tr. «scarnila.» ●L'ardeur du soleil fait se fendre ce bois, tr. «Scarnila a ra ar c'hoad-mañ gad an héaul.» ●457a. Gercer, parlant du bois, qui se fend, de l'enduit des murs qui se crevasse, &c., tr. «Scarnila. pr. scarnilet

    (1876) TDE.BF 569b. Skarnila, v. n., tr. «Se fendre, se gercer au froid, au soleil.»

    (2) (cuisine) Brûler.

    (1947) YNVL 92. lezel ar friko da skarnilañ.

    (3) Se décharner, maigrir.

    (1732) GReg 249b. Decharner, maigrir, secher, tr. «Scarnila. pr. scarnilet. scarnilha. pr .et»

    (4) Skarnilañ gant ar riv : avoir très froid.

    (1732) GReg 439a. Avoir grand froid, tr. «scarnila gand ar riou

    II. V. tr. d. Marquer de gerçures, de rides.

    (1867) MGK 63. Ann eil (…) / Gant liou ha kinklerez a guze ar fraillou / A skarnile d'ezhi he zal hag he chotou.

  • skarnilet
    skarnilet

    adj.

    (1) Crevassé.

    (1710) IN I 416. un douar seac'h (…) fouetet ha scarnilet oll.

    (2) Desséché.

    (1732) GReg 277a. Ce bois est tout desseché, tr. «scarnilet eo oll ar c'hoad-mâ.»

    (3) Skarnilet gant ar sec'hed : (langue) desséché par la soif.

    (1929) FHAB Genver 32. he zeod skarnilet gand ar zec'hed.

  • skarol
    skarol

    coll. (botanique) Scarole.

    (1914) DFBP 126b. escarole, tr. «Skarol

  • skarolez
    skarolez

    coll. (botanique) Scarole.

    (1659) SCger 108b. scariole, tr. «scariolés

    (1931) VALL 271a. Escarole, tr. «skarolez col. sg. scarolezenn.»

  • skarolezenn
    skarolezenn

    f. –où, skarolez (botanique) Scarole.

    (1931) VALL 271a. Escarole, tr. «skarolez col. sg. scarolezenn

  • skarp
    skarp

    adj.

    I. Attr./Épith.

    (1) Chaud et sec.

    (1931) VALL 115a. Chaud et sec, tr. «skarp C[ornouaille].» ●(1942) FHAB Mae/Mezheven 171. an avel a zo skarp.

    (2) Dont les éléments (planches, douves, etc.) sont disjoints sous l'effet de la sécheresse.

    (1977) PBDZ 152. (Douarnenez) skarp, tr. «éclaté, ouvert (un canot, une barrique, par exemple).»

    II. Adv. =

    (1969) BAHE 59/42. Risklañ skarp ha mibin davet ar pont.

  • skarpañ
    skarpañ

    v. intr. cf. diskarp-

    (1) (en plt d'un tonneau, etc.) Dont les douves se disjoignent sous l'effet de la sécheresse.

    (1941) SAV 20/20. (Gwezeg) Skarpañ An hevelep talvoudegez ha skarboda en deus ar ger-mañ. ●(1960) PETO 64. ne vez implijet ar ger-se nemet pa gomze eus fustailhou, bailhou, barrikennou. «Skarpa 'ray ar varrikenn dindan an heol».

    (2) =

    (1869) FHB 243/271a. en eur glevout ar gaos-se em eus santet va bleo o scarpa var ma fenn.

  • skarpet
    skarpet

    adj. Dont les éléments (planches, douves, etc.) ont subit un retrait et sont disjoints sous l'effet de la sécheresse.

    (1960) PETO 64. ar bailh / Goullo ha skarpet ken a frailh. ●87. Skarpet pe skarbodet : Deut da veza rouez ha laosk ; ne vez implijet ar ger-se nemet pa gomze eus fustailhou, bailhou, barrikennou. ●(1977) PBDZ 716. (Douarnenez) barilhoù skarpet, tr. «des barils aux bardeaux desserrés par le sec.»

  • skarpijenn
    skarpijenn

    f. État de ce qui est chaud et sec.

    (1931) VALL 115a. État de ce qui est chaud et sec, tr. «skarpijenn C[ornouaille] f.»

  • skarpijer
    skarpijer

    m. (météorologie) Temps âpre et desséchant.

    (1942) FHAB Mae/Mezheven 171. Skarpijer (St-Nic) = temps âpre et desséchant.

  • skarpin
    skarpin

    s. –où (habillement) Escarpin.

    (1633) Nom 117b. Endromidas : soulier à simple semelle : bottou no diffe memet (lire : nemet) vr sol, scarpinou.

    (1732) GReg 365b. Escarpin, soulier sans talon, & à simple semelle, tr. «Scarpin. p. scarpinou

    (1856) VNA 54. des Escarpins, tr. «Scarpineu

    (1907) AVKA 115. na daou re dillad, na boto ; skarpino a zo trawalc'h. ●(1914) DFBP 126b. escarpin, tr. «Skarpin

    ►[au plur. après un art. ind.] Ur skarpinoù : une paire d'escarpins.

    (1834) SIM 65. ur scarpinou scàn en ho treid. ●(1851) PEN 89/120. Ebars em zreid eur skarpinou.

  • skarr
    skarr

    m. –où

    (1) Fente (dans le bois, un mur,etc.).

    (1732) GReg 233a. Crevasse, ouverture dans un vieux mur, tr. «scarr. p. scarrou.» ●404b. Fente dans le bois, tr. «scarr.» ●457b. Gerçure, crevasses qui se font dans le bois, dans l'enduit des murs, &c., tr. «scarrou

    (1876) TDE.BF 569b. Skarr, s. m., tr. «fente dans un vieux mur, dans un vase.»

    (1909) BOBL 23 janvier 213/1a. Eur skarr a c'hall erruout er c'hreûn.

    (2) (pathologie) Crevasse cutanée.

    (1732) GReg 233a. Crevasse qui vient aux mains par l'engelure, tr. «scarr. p. scarrou

    (1876) TDE.BF 569b. Skarr, s. m., tr. «Crevasse, gerçure aux pieds, aux mains.»

    (3) sens fig. (religion) Schisme.

    (1913) PRPR 93. Na skarr na rann en hon Iliz breizad, tr. «ni schisme ni division dans notre église bretonne.»

  • skarradur
    skarradur

    m. Gerçures (des lèvres).

    (1744) L'Arm 181b. Hales des lèvres, tr. «Scaradur enn ivèss.»

  • skarrañ / skarriñ
    skarrañ / skarriñ

    v.

    I. V. intr. cf. skarañ

    (1) (en plt du sol, d'un mur, du bois, de la peau, etc.) Se crevasser, se fendre sous l'action du chaud, du froid.

    (1732) GReg 233b. Crevasser, parlant d'une muraille, &c., tr. «scarra. pr. scarret.» ●277a. Dessecher, se fendre par la chaleur, par le froid, tr. «Scarra. pr. scarret.» ●402b. Fêler, sendre un peu, sans rien séparer, tr. «Scarra. pr. scarret.» ●404a. Se fendre, s'ouvrir par le chaud, ou par le froid, tr. «scarra.» ●L'ardeur du soleil fait fendre ce bois, tr. «Scarra a ra ar c'hoad-mañ gad an héaul.» ●457a. Gercer, parlant du bois, qui se fend, de l'enduit des murs qui se crevasse, &c., tr. «scarra. pr. et.» ●(1752) PEll 787. Scarrein. Se fendre par le froid, ainsi qu'il arrive aux mains & aux lévres. Ce verbe est du langage Vennetois.

    (1849) LLB 114. eid ne skarou ket [hou ler], mahet hi hoah t'en han. ●(1876) TDE.BF 569b. Skarra, v. n., tr. «Se fendre, se gercer au froid, au feu, au soleil ; se fêler, parlant d'un mur qui se crevasse, etc.»

    (1931) VALL 170a. Crevasser, tr. «skarra.» ●(1934) BRUS 65. Fendiller – se, tr. «skarein

    (2) Gercer.

    (c.1718) CHal.ms ii. le froid gerce les leures, tr. «en anoüet a laca en diués de feutein, spinehein, scarrein, spelhein.» ●(1732) GReg 233b. Crevasser, parlant de la peau, tr. «scarra. p. scarret.» ●404a. Le froid me fend la peau des mains, tr. «Scarret eo va daouarn gand ar riou.» ●457a. Gercer, causer des crevasses aux mains, &c., tr. «scarra gand ar riou.» ●(1787) BI 274. M'em mambreu ë scar guet reahuë.

    II. V. tr. d. Diviser.

    (1905) BOBL 23 décembre 66/1a. ar gosteennou a skarr ar Franz etre kant ha kant loden. ●(1906) BOBL 16 juin. Breiz, deuz a vro lipr, a zeuaz da veza skarret etre pemp «departamant». (d'après GMGE 136).

  • skarret
    skarret

    adj.

    (1) Desséché.

    (1732) GReg 277a. Ce bois est tout desseché, tr. «scarret eo oll ar c'hoad-mâ.»

    (2) Fendu.

    (1732) GReg 233b. Cette muraille est crevassée, tr. «scarret eo ar voguer-ze.»

    (1921) BUFA 32. mangoérieu er chapél e oé skaret ha prest de goéh.

    (3) Gercé.

    (1907) BOBL 30 novembre 166/2e. an diou ieuz spinac'het pe skarret.

    (4) Creusé.

    (1804) RPF 116. hou divouguèn claüet ha scaret guet en dareu.

  • skarriñ
    skarriñ

    voir skarrañ

  • skars .1
    skars .1

    adj.

    I. Attr./Épith.

    A. (en plt de qqc.)

    (1) Court, pas assez long.

    (1659) SCger 33b. ma robe est courte, tr. «scarz eo ma saë.» ●170b. scarz eo e sæ, tr. «sa robe est courte.» ●(1732) GReg 226a. Robe courte, tr. «saë scarz.» ●(1752) PEll 787. Scars, Peu, trop peu, petit, mince, court. ●Scars ew oh sahe, votre robe est trop courte, on y a épargné l'étoffe.

    (1876) TDE.BF 569b. Skarz, adj., tr. «Court, pas assez long.»

    (1927) GERI.Ern 547. skars adj., tr. «court.»

    (2) Clair, qui n'est pas épais.

    (1927) GERI.Ern 547. skars adj., tr. «clair, qui n'est pas épais.»

    (3) Net, nettoyé.

    (1876) TDE.BF 569b. Skarz, adj., tr. «net, nettoyé.»

    B. (en plt de qqn) Avaricieux, mesquin.

    (1732) GReg 619b. Mesqin, ine, tr. «scarz.» ●(1752) PEll 787. Scars ew an-den ze, cet homme là est avaricieux, tenace.

    (1876) TDE.BF 569b. Skarz, adj., tr. «avare.»

    (1927) GERI.Ern 547. skars adj., tr. «mesquin, avaricieux, tenace.»

    II. Attr.

    (1) Pénible, difficile.

    (1876) TDE.BF 569b. Skarz, adj., tr. «pénible, difficile.»

    (2) Bezañ skars da ub. : avoir du mal à.

    (1752) PEll 787. Scars ew d'eza bale, il a peine à marcher, il marche peu & comme à regret.

    (1890) MOA 218b. Il marche avec difficulté, tr. «skarz eo d'ezhan bale.»

    (1927) GERI.Ern 547. skars eo d'ezañ bale, tr. «il a peine à marcher.»

    III. Adv. Trop peu.

    (1927) GERI.Ern 547. skars adv., tr. «trop peu.»

  • skars .2
    skars .2

    s. = (?).

    (1901) GKLA 18. Ar park am eus a vreman da labourat ebars / Zo leun a drouk-louzeier, a rec'hier hag a skars.

  • skarsaat
    skarsaat

    v.

    (1) V. intr. Devenir mince, etc.

    (1927) GERI.Ern 547. skarsaat, tr. «devenir mince, clair, etc..»

    (1) V. tr. d. Rendre mince, etc.

    (1927) GERI.Ern 547. skarsaat, tr. «rendre mince, clair, etc..»

  • skarster
    skarster

    m. Mesquinerie.

    (1732) GReg 619b. Mesquinerie, tr. «Scarzder

    (1927) GERI.Ern 547. skarster, tr. «mesquinerie, etc.» ●(1931) VALL 50b. Avarice, tr. «skarster m.»

Ce site utilise des cookies pour son fonctionnement.En savoir plus...